Vad är BDD (dysmorfofobi)?

BDD är en psykisk störning som på svenska ibland kallas ”upplevd fulhet”. Förkortningen BDD är en engelsk akronym för Body Dysmorphic Disorder, alltså ”kroppslig dysmorfofobisk störning”. Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av social fobi.

Fokuserar på detaljer
Vanligtvis föranleder syndromet att ”ritualer” formas, till exempel att man utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. Vissa drabbade anser sig ”beroende” av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation, som exempelvis tatueringar, är inte ovanligt. En person med BDD kan ofta tyckas ha mist förmågan att se helheten i sitt utseende, och upplever istället att utseendet består av en massa detaljer. Vissa detaljer är man nöjd med, medan andra är ”defekta”. Dessa ”defekter” blir det enda man själv ser och tror att andra ser och äcklas av.

Det kan röra sig om vilken kroppsdel som helst: ögon, tänder, bröst, mage, ben, huvud, läppar, haka, ögonbryn eller könsorgan. Det kan vara ansiktet: akne, rynkor, linjer, ärr, asymmetri, blekhet eller näsans form och storlek. Det kan också handla om håret och en oro för att bli eller vara tunnhårig, att håret ligger fel eller att man har för mycket ansikts- och/eller kroppsbehåring.

Personer med BDD kan också tycka att deras kroppsbyggnad är för liten med för lite muskler eller att musklerna är osymmetriska, till exempel att vaderna har olika form och storlek. Detta kallas muskulär dysmorfofobi: en person (oftast en man) har en kroppslig fixering och tycker sig vara småväxt, smal eller sakna muskler, trots att dessa personer vanligtvis är mycket vältränade.

Omgivningen har svårt att förstå
Inget av detta är synbart för omgivningen. Det är därför mycket svårt för anhöriga, vänner och andra i personens omgivning att förstå problematiken. Många personer med BDD har en uppfattning om att andra lägger märke till dem eller till och med gör sig lustiga över deras utseende. Detta är en villfarelse, men den känns sann för dem. Det tjänar ofta ingenting till att försöka få en person med BDD att inse att hon/han ser normal ut.

Isolerar sig ofta
Situationen för dem som lider av störningen blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer då denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor på grund av att man känner sig utsatt för deras dömande blickar. Efter ett tag tilltar känslan av utsatthet, tills man också börjar dra sig undan från de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).

En person som är drabbad av dysmorfofobi kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse att de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. En person med BDD kan även fastna vid spegeln i timmar och inte komma därifrån, eller tvärtom; uppleva det som plågsamt att se sig själv i spegeln och därför undvika speglar och andra reflekterande ytor.

Förekomst
En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorfofobi (BDD). Därmed kan man säga att det är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men än så länge finns det ingen forskning som belägger sådana fakta.

Behandling
Behandling av dysmorfofobi sker framgångsrikt med olika former av psykoterapi såsom dialektisk beteendeterapi (DBT) och kognitiv beteendeterapi (KBT), som framför allt fokuserar på att bygga upp och stärka patientens självkänsla. I extrema fall kan SSRI-behandling övervägas, vilket ofta ger goda resultat, främst genom färre tvångstankar och ökad kognitiv funktion.

Som anhörig är det viktigt att komma ihåg att BDD är behandlingsbart, men att det på grund av bristande sjukdomsinsikt ibland kan krävas ett längre motivationsarbete för att få den som är drabbad att våga prova psykiatrisk/psykologisk behandling för sina problem.

Källa: Svenska OCD-förbundet