Krönika av Mathilda Holm
Första gången jag kom i kontakt med OCD-förbundet var genom lokalföreningen Östra Skåne-Blekinge och dess ordförande, Kerstin Evesson. Detta var den 10 april 2018, och inte förrän den 14 augusti lyckades jag förmå mig att återigen ta kontakt.
Jag anmälde mig till föreningens stödgrupp och började gå den tillsammans med min mamma. Det är ett av mina
bästa beslut någonsin. Det förändrade min uppfattning om OCD – och därmed – allting. Jag gick från skam till förståelse. Från ”jag är störd” till ”jag är sjuk”. Stödgruppen gav mig insikt, kunskap och de redskap som psykiatrin aldrig gett mig. Jag var själaglad inför min 18-årsdag. Tänk, jag skulle få slippa BUP!
När jag var liten och träffade en kurator på barn- och ungdomspsykiatrin, knöt sig alltid magen när jag kom in i rummet och upptäckte att staffliet med målarfärg stod framme. Jaha, nu skulle det målas. Med målarfärg – såklart. Det som inte går att sudda om det blir fel.
Jag vågade aldrig måla någon bild i rädsla för att det inte skulle bli bra. Jag valde därför att med färgglada färger måla namnen på mina husdjur, familjemedlemmar och kompisar. Det kändes säkrast. Inför andra målningssessionen fick jag extra prestationsångest: ”Men vad ska jag nu måla? Jag kan väl inte bara skriva samma namn en gång till? Hon kommer kanske bli arg.” Jag målade dit samma namn som förra gången, lade kanske till någon extra kompis. Hon studerade mig när jag målade och jag fick själv avgöra när jag var klar. Jag upplevde det som ett slags prov, ett prov som jag dessutom misslyckades med. ”Din familj, husdjur och kamrater betyder uppenbarligen mycket för dig” var kuratorns slutsats.
Efter ett tag inom vuxenpsykiatrin, fortfarande omedveten om att jag led av tvångssyndrom, vågade berätta för min terapeut att jag ofta fastnade framför spegeln och klämde sönder min hud tills ansiktet var helt igensvullet och blodigt. Att jag inte kunde gå därifrån hur gärna jag än ville. Jag stod ofta i flera timmar till långt in på natten, och upplevde det som ett transliknande tillstånd. Det kändes som att jag höll på max en kvart, men i själva verket sprang timmarna ifrån mig. När transen väl släppte och jag insåg hur jag såg ut, storgrät jag. Varför var jag så jävla störd? Tyckte jag att det var roligt? Nej. Hade jag ens någonting att klämma på egentligen? Nej. Var jag nöjd med resultatet? Verkligen inte. Varför fortsatte jag då? Uppenbarligen för att det var något allvarligt fel på mig, tänkte jag.
Jag vågade inte gå till skolan dagen eller dagarna därpå. Jag hade dessutom knappt fått någon sömn. Ångesten av att visa mina föräldrar, framför allt mamma, ansiktet vid frukostbordet tärde på mig. Om jag inte vågade gå utanför ytterdörren, ville jag åtminstone kunna röra mig fritt där hemma. Mamma förstod inte. Jag förstod inte.
Det gjorde inte kuratorn heller – hon smålog och ryckte halvt på axlarna: ”Ja du, vi har ju alla våra ovanor. Vissa biter på naglarna till exempel.” Jag försökte ändå flera gånger vid ett flertal olika tillfällen att ta upp problemet igen, dock förgäves.
Med stödgruppen var det annorlunda. Den suddade ut alla de år av morgnar när jag inte vågat visa mamma mitt ansikte. Hon förstod. Jag förstod. Och för det, är jag så tacksam.
När jag träffade Kerstin, den där första gången i april, hade jag en tjock stickad mössa på mig. På tok för varm i förhållande till vädret. Men den var min biljett ut ur bostaden. Min trichotillomani hade då gått så långt att flinten inte gick att kamma över längre.
Ett samverkansmöte mellan OCD-föreningarna Östra Skåne-Blekinge och Malmöområdet, 2019, blev mitt första ’mössfria’ event. OCD-föreningen, och mitt engagemang i den, har gjort skillnad. Jag har gått från ofrivilligt hårlös till frivilligt mösslös. Jag lyfter – bokstavligen – på hatten för lokalföreningarna
Den här artikeln har publicerats i vår medlemstidning Nytt om OCD. Vill du läsa alla artiklar i tidningen? Bli medlem hos oss så får du vår tidning hem i brevlådan.